Frågan var om kruppdatorn skulle klara av spelet? Jag höll tummarna och klickade på alternativen för grafiken. De förvalda inställningarna var på max! Bättre än så här kunde det inte bli. Snabbt knappade jag in mitt gamla internetsmeknamn, som förföljer mig än idag, Nchampion. Singleplayer, Instant Battle! Öhh.. Hur många botar ska man ta nu då? (Botar = datorstyrda personer som Basshunter sjunger om ni vet. Om du hittills trott att förra årets sommarplåga handlade om en båt är jag uppriktigt sagt ledsen för din skull).
Äsch, med tanke på min historik som datorspelare borde jag väl kunna klara av dom på 75 procents svårighet? Ja, varför inte? Hmm, när jag ändå är igång så är det väl lika bra att göra deras lag två gånger så stort som mitt. Hur svårt kan det vara liksom?
Jävligt svårt ska jag säga er. Av tre rundor a'la 20 minuter styck förlorade mitt lag varenda en. Tyskjävlar. Vart i helvete var mina lagkompisar när jag låg skadad och omringad inuti fiendens bunker?
Jo, dom hade nån slags rave-fest mitt ute i öknen. Och jag tror faktiskt att dom skjöt varandra, sina egna män. Eller så sköt dom bara mot mig, för vart åt jag än tittade ven det bazookaskott förbi mitt huvud.
Precis när jag duckat för en handgranat som en av mina kära medbotar kastat rakt mot mig fick jag nog. Jag skulle döda honom. Och jag skulle inte döda honom hur som helst. Nej, nej. Jag skulle avrätta honom med min pistol, mitt framför tyskarnas ögon, så dom fick se vilken sjuk jävel jag är och på så sätt skrämma bort dom från El Alamein. Tyvärr gick min plan i stöpet, ty när jag stod mitt uppe i dessa storslagna tankar kommer en jeep av det antisemitiska lagets sort och kör över mig bakifrån. Jag hinner inte ens reagera. Helt plötsligt ligger min kropp där, helt livlös. Klockan tickar ned från 5 sekunder, mitt lag har förlorat och rundan är snart över.
Fan, nästa gång tar jag dom.
Botarna roade sig med att springa runt i öknen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar