Ny blogg

Något nytt är på gång...

Och nej, det är inte Guro...
Tror att flertalet av er kommer att uppskatta nyheten. Speciellt... hmm... Michaela?

Stay tuned!

Sommarvikariat

Såg att konkurrenttidningen sökte fotograf-sommarvikarier... Det vore något!
Hehe.

- Det är lugnt älskling, jag tar det på VISA:t!

...blev mitt svar på när kassörskan på Sibylla idag undrade om Mia och jag ville betala tillsammans. Mia som innan frågat om vi såg ut som ett par, skrattade och slog till mig på axeln. Hoho. Det är de små sakerna som förgyller vardagen.

Nu har jag fångat erat intresse och fulla uppmärksamhet. Ni vill helt enkelt bara läsa mer!

Öh, var ska vi börja?
Klassfest med ekonomifolket i söndags (ja, vi festade på en söndag), Jonne och jag hade GRYMT kul i deras sällskap! Tro det eller ej, men ekonomiarna är ena riktigt trevliga typer once you get to know them. Blev mycket ölande, bland annat en Minttuöl. Den var inget vidare. Rent av skitäcklig faktiskt. Men alla var glada i hatten och humöret var på topp så det gjorde ingenting!
När vi framåt 2-tiden blev hungriga och Nordh fixat skjuts till Shell upptäckte vi att det inte fanns plats nog i bilen för alla. Så vi slängde in Luis i en hundbur i bagagen. Men han misstyckte inte. Han tyckte rent av att det var skönt, ett bra ställe att däcka på enligt honom. När vi kom till Shell bjöd jag pojken på en korv och han erkände att det var den godaste han någonsin ätit.



Igår blev det både en och två oväntade utgifter. Olof och jag åkte till Onoff för att kika på grafikkort till min dumburk, då hittade vi 2 boxar med Halo 1 & 2 i spelhyllan! Vi har båda letat som galningar efter spelen, och de är riktigt svåra att få tag i eftersom de slutat tillverkats. 129kr, ett riktigt kap dessutom.
Vidare drog vi sen till Datorfixaren, men inte heller därifrån kom jag ut med ett grafikkort i hand, nej Call of Duty 4 för 200kr blev det istället.



Annars kan jag väl inte komma på så mycket mer att skriva för tillfället...
Mia och jag jobbar på Guro, som förhoppningsvis lanseras inom kort.
La Scala ger förhoppningsvis tillbaka pengarna dom stal från mig i lördags framåt veckan. Usch, vilka amatörer.

Nu ska jag skriva färdigt mitt lilla papper om fotografen och kameramakaren Victor Hasselblad. Låter namnet bekant?

Over and out!!

Xp blev till Vista

Ja, ni läste rätt.
Jag, en äkta Vista-hatare har nu gått över till det förmodligen sämsta operativsystemet på marknaden. Inga program fungerar, jag fick byta ut både ljud- och grafikkort för att Vista skulle bli tillfredställt.
Men likt förbannat sitter jag här nu med en svart startmeny längst ner på skärmen!

Är det bara jag som tycker att OSX är världsbäst på den här fronten? Plug and play. Fungerar direkt.
Tyvärr har jag ju ingen Mac i ägo just nu, men satsar stenhårt på att ha en Macbook Pro till hösten. Eller en Canon EOS 450D. Valet är svårt.

Mycket till bloggande blev det inte den här helgen pga dessa grava datorproblem, och för att kompensera er på bästa sätt lovar jag att skriva ett jättelångt och jätteintressant inlägg imorgon!

God natt, Sverige.

Minnen väcks lätt till liv...

Mitt uppe i min extensiva lördagsstädning hittade jag en cdskiva. Längst in i garderoben och den var helt namnlös. Stoppade in den i datorn för att se vad det var för något. Förmodligen några gamla bilder eller något tänkte jag.

Men det var det inte.
Det var en blandskiva från min, Liljesand och Urlaubs cykelsemester 2005!
Vilka minnen låtarna väckte. Jag såg den 14mil långa resan framför mig. Hungern, värmen, men framför allt gemenskapen.
Urlaub skulle börja på NV bara någon månad senare och Liljesand och jag på SP. Damn vad tighta jag och Jonas var. Nu hälsar vi som hastigast bara i korridoren. Det är lite läskigt hur man utvecklas som person och hur de gamla vännerna bara glider ifrån en...

Att lämna ifrån sig något man inte är stolt över...

...måste vara det värsta som finns!
Ikväll fick jag t.ex ett jobb som var så tunnt att jag inte fick ut mer än 1000 tecken. 1000 ynka tecken. Och texten sa verkligen ingenting. Jag hatar att behöva lämna ifrån mig saker som jag inte är stolt över, eftersom folk då kommer tro att jag faktiskt är stolt över skiten och dra slutsatsen att jag är dålig. Vilket inte är bra.
Urk, orden börjar flyta ihop. Kom precis hem från jobbet och klockan är i skrivande stund 00:45. Det blev en lång dag. Kul, men lång. Rekordåt bland annat en kebabtallrik tillsammans Foto-Roger. Precis innan ett jobb. Tror inte det tog mer än 5-6 minuter.
Framåt 23-tiden när OT tömts på folk tvingade jag i mig en kopp kaffe, för att inte somna. Fyfasen vad äckligt det är! Trots att jag hällde i flera matskedar socker.

Nu är det sovdags!
Om ni förstått någonting av inlägget kan ni ju lämna en liten kul kommentar.

Hej, hej.

Nytt virus får dina filer på fall!

Virus till Mac? Ja, nu verkar det vara sant. Eller nästan i alla fall. En grupp brittiska konstnärer använder Newton för att liva upp/sätta press på Macens tillvaro.

Newton Virus – så heter vad som kan vara det första viruset till Mac OS X, utvecklat av brittiska konstnärskollektivet Troika. Fast det kan inte reproducera sig självt, och skickar inte vidare sig självt till dina vänner. Däremot installeras det automatiskt via ett USB-minne, utan några dialogrutor eller andra varningar att något är i görningen.

Som virus beträffat är dock Newton Virus ungefär lika farligt som en ekorre. Det kan på sin höjd göra den drabbade irriterad, och kan även leda till en välbehövd paus i arbetet för den som har svårt att slita sig från datorn.

När man pluggar in USB-minnet (som har formen av ett slags äppelmonster) i offrets Mac kopieras viruset automatiskt till hårddisken och kommer sedan startas en enda gång, vid en slumpmässig tid. Inga filer raderas, och systemet lämnas helt ifred. Vad som händer är helt enkelt att Newton tar över skrivbordet, och alla ikoner och menyraden faller mot marken.

Då det är svårt att beskriva i ord hur lustigt det hela ser ut, och hur frustrerande det skulle vara för någon som är mitt uppe i ett viktigt arbete, kan ni själva se i filmen här under.

Newton Virus in action...

LAN-onsdag

Varför inte börja morgonen med lite LAN?
Det gjorde Jonne och jag. Tror det blev uppåt en 10 rundor utav den odödliga klassikern Battlefield 1942.
Visst det resulterade i att vi missade naturlektionen, men också i 6 cheeseburgare och många skratt.

En kul notis: Jonne skulle ringa 5-10 min innan han kom hit, så jag tog med telefonen in på toaletten när jag skulle duscha. Bara så att jag snabbt skulle hinna hoppa ur duschen och klä på mig innan han kom.
I alla fall, när jag som bäst står där och tvättar håret så ringer telefonen. Jag drar bort draperiet och kollar på displayen.
Maria Roth kan nu räkna sig till de få personer som pratat med mig i telefon spritt språngande naken. Ho ho ho!


PS. Vi kom förresten på världens grej ikväll. Stay tuned för mer info.

Jonne fraggade tyskarna på sin flashiga HP-lappis.

The Pianist kan känna sig slagen på fingrarna

Filmen hade potential, det hade den verkligen. Men det långsamma berättandet och de alldeles för många birollerna förstörde det. Vem orkar t.ex sitta och titta i 10-15 minuter på en kille som bara står i ett rum? Inte jag i alla fall, hade dom kortat ner filmen med en timme (total speltid= 2½h), dvs tagit bort alla onödiga och sega klipp och satt lite högre tempo i filmen så hade det varit en given 4/5. Just nu räcker det inte riktigt ända fram och betyget hamnar på 2/5. Tyvärr Szpilman!

Anno 1940

Jag sa ju att tyskarna skulle få bita i det sura äpplet. Eller var det kålet? Hoho!



På tal om andra världskriget så såg jag precis "La vita é bella". Ganska bra film, men inte särskilt gripande. Får se om Schindlers List eller The Pianist har mer att ge.

Sömnbrist, javisst!

Man kan inte sova 4-5h per natt. Det börjar jag så smått inse nu.
När klockan ringde imorse (efter 8 timmars sömn, hade gått och lagt mig extra tidigt eftersom jag kände mig helt död igår) så var det helt omöjligt att gå upp. Jag snoozade i 30-40 minuter. När jag väl gått upp kändes det som att hela världen svajade och jag hade ett spännande värk bakom pannan. Det går säkert över med en dusch, tänkte jag.
Nix, det gjorde det inte.

Med lite över 1½h kvar tills skolan började tänkte jag sätta mig ner och plugga lite sista-minuten-religion. Problemet var att jag somnade ungefär varannan minut och sov i 1-2 minuters intervaller. Jag kunde inte stoppa det. Det spelade ingen roll om jag satt eller låg ner.

När jag satte mig i bilen och vred om nykeln var det som att jag hamnade i en dimma och helt plötsligt var jag framme vid skolan. Väl där går jag likt en zombie till religionen. Det känns som att hela världen rör sig i slow motion och jag måste tänka efter för att förstå vad folk säger till mig.
Efter provet ger jag upp. Jag mår inte bra och måste åka hem.

Sätter på en film och lägger mig i soffan, det tar inte ens 30 sekunder innan jag har somnat. Vaknar runt 16-tiden av att Sannah ringer. Tydligen var det massa krångel med inbetalningslapparna till balen och hon hittar inte rätt brevlåda. Hon tycker då att jag ska ta tag i det hela och 5 minuter senare ringer hon på dörren och räcker över sin lapp. Jaha ja, tack så mycket.
Lika trött som jag var innan jag gick och lade mig och med en äcklig huvudvärk hade jag inte mycket till val. Det blir till att åka till skolan och lägga i lapparna i balkomitténs blevlåda. Urk.

Nu är jag i alla fall hemma igen och vet inte riktigt vad jag ska göra. Ta en panodil och lägga mig i soffan igen? Ja, det låter som en bra idé.

En kaxig veteran återvänder till slagfältet

Det var med stor glädje jag för första gången på flera år startade upp den gamla klassikern Battlefield 1942. Intromusiken fick mig att tänka tillbaka på alla nätter vi LANat oss igenom, Battlefield och jag. Hur jag och mina svettiga moppepojkar samlades i en varm källare nästan varje helg för att tillsammans utkämpa stora krig. I en låtsats värld alltså.

Frågan var om kruppdatorn skulle klara av spelet? Jag höll tummarna och klickade på alternativen för grafiken. De förvalda inställningarna var på max! Bättre än så här kunde det inte bli. Snabbt knappade jag in mitt gamla internetsmeknamn, som förföljer mig än idag, Nchampion. Singleplayer, Instant Battle! Öhh.. Hur många botar ska man ta nu då? (Botar = datorstyrda personer som Basshunter sjunger om ni vet. Om du hittills trott att förra årets sommarplåga handlade om en båt är jag uppriktigt sagt ledsen för din skull).
Äsch, med tanke på min historik som datorspelare borde jag väl kunna klara av dom på 75 procents svårighet? Ja, varför inte? Hmm, när jag ändå är igång så är det väl lika bra att göra deras lag två gånger så stort som mitt. Hur svårt kan det vara liksom?

Jävligt svårt ska jag säga er. Av tre rundor a'la 20 minuter styck förlorade mitt lag varenda en. Tyskjävlar. Vart i helvete var mina lagkompisar när jag låg skadad och omringad inuti fiendens bunker?
Jo, dom hade nån slags rave-fest mitt ute i öknen. Och jag tror faktiskt att dom skjöt varandra, sina egna män. Eller så sköt dom bara mot mig, för vart åt jag än tittade ven det bazookaskott förbi mitt huvud.

Precis när jag duckat för en handgranat som en av mina kära medbotar kastat rakt mot mig fick jag nog. Jag skulle döda honom. Och jag skulle inte döda honom hur som helst. Nej, nej. Jag skulle avrätta honom med min pistol, mitt framför tyskarnas ögon, så dom fick se vilken sjuk jävel jag är och på så sätt skrämma bort dom från El Alamein. Tyvärr gick min plan i stöpet, ty när jag stod mitt uppe i dessa storslagna tankar kommer en jeep av det antisemitiska lagets sort och kör över mig bakifrån. Jag hinner inte ens reagera. Helt plötsligt ligger min kropp där, helt livlös. Klockan tickar ned från 5 sekunder, mitt lag har förlorat och rundan är snart över.
Fan, nästa gång tar jag dom.


Botarna roade sig med att springa runt i öknen...

Våga Vista?

Jag sitter här och tvekar. Nyss hemkommen från tidningen. Har flera sidors anteckningar om Magnus Ihses bravader som bara väntar på att knappas in i datorn. Magen kurrar och på sängen ligger religionsböckerna och skapar ångest. Det här går inte. Jag kan omöjligt hinna skriva och redigera intervjun, samtidigt som jag ska läsa in mig på morgondagens prov!
Var det förresten någon som sa något om ett naturprov nu i dagarna?

Datorn börjat jävlas med mig. Vid varannan inloggning startas dumburken om och man får vänta ytterligare några minuter innan den kan användas. Sitter och funderar på om man ska gå över till Vista (igen!) eller fortsätta använda XP ett tag till...

Usch vilket tråkigt inlägg.
Morgonen förgylldes i alla fall av en skara från den närmaste vänkretsen på McDonalds. MYCKET trevligt, som alltid i deras sällskap.

Nehe, om man skulle sätta igång med intervjun då?

Over and out.

På väg till donken...

Honungsyoghurt?

Amanda tipsade om att även yoghurt med honung fungerar utmärkt som bakfylle-eliminator. Detta måste självklart testas!

Otroligt vad lite vatten kan göra!

Vatten... Naturens bästa kemiska komposition?
I alla fall när det gäller, just det, fylla.

Dricker man vatten innan man går och lägger sig efter en utekväll slipper man att må dåligt morgonen därpå. Eller, illamåendet dämpas kraftigt åtminstone.

Tog nyss en lång och varm dusch, bakfyllan släppte! Nu mår man som en människa igen och är redo för dagens uppgifter.
Måste bland annat skriva en hel intervju och bygga en powerpoint-presentation på den.
Sen har vi ju projektfilmen som borde klippas lite.

Hur många veckor till studenten?

Dagen efter...

Det är inte utan att man är lite seg i huvudet idag.
Inga snabba rörelser är att tänka på. Usch, det här är nackdelen med utelivet.
Men det positiva är att jag hade väldigt kul igår, ett stort tack går till vännerna, framför allt Amanda och Karin som räddade mig från skräcködlan vid några svaga tillfällen. Det är tur att jag har er!

Nu tänker inte jag räkna upp allt jag hällde i mig, men låt oss säga att det var precis på gränsen till för mycket. Balanssinnet var nere på 15 procents effektivitet och jag var otroligt nära att lägga en pizza utanför Apollo.

Trots dagen-efter-illamåendet tror jag att man behöver sådana här kvällar någon gång ibland.
Eller vad säger ni?

Lördag morgon - en tid eller ett företag?

Idag har jag massor av saker som jag vill skriva om, men vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja!

Ska vi ta det om reklambyrån först?
Okej, det låter som en bra idé. (monolog?)

I torsdags fick vi besök på skolan utav massa folk, bland annat två stycken medianissar. Jag tror man kan kalla dom för medianissar i alla fall...
Dom hade startat sitt eget företag Lördag morgon och berättade om hur bra och kul det är att ha just ett eget företag.
Börja från scratch utan någonting, för att sedan bygga upp ett varumärke, en kundkrets, ett imperium.
Dom tog förutom sig själva, Ingvar Kamprad som exempel. En vanlig kille från Älmhult med en vision; att bygga billiga och snygga möbler. Idag är Ingvar en av världens mest rika personer.

Efter att ha lyssnat på medianissarna (som f.ö hette Fredrik och Christian) samlades alla vi åhörare i sporthallen, där vi skulle bedriva en slags workshop.
Innan tankeverksamheten om hur man skapade den perfekta skon drog igång ropade hon som höll i alltihop att varje lag skulle välja en projektledare. Man valde genom att peka på varandra och den med flest fingrar riktade mot sig blev vald. Gissa vem som blev projektledare i mitt lag? Mm, just det. Jag. Trots att jag nästan var helt övertygad om att Maria skulle bli det (jag pekade på henne), blev så inte fallet. Majoriteten ville tydligen se mig som ledarfigur för jippot. Visst, det var kul. Det är inte varje dag man presenterar en sko med inbyggd gps, mp3 och wifi-uppkoppling inför ett 50-tal personer i mikrofon.

När workshopen kommit till sitt slut kom tjejen som höll i det fram till oss mediaelever och frågade om vi kunde tänka oss att fota en liknande grej dom tänkt köra på kvällen i järnvägsstationen. Till en början tvekade vi lite, men accepterade ändå hennes förfrågan.

Järnvägsstationen var proppfull med folk och Christan & Fredrik var på topp. Dom poserade för oss och var allmäna partyuppiggare. Tyvärr uppskattade den äldre generationen inte deras skojigheter lika mycket som oss i den yngre publiken.
Mycket blixtar drogs av mot lokala celibriteter och smilbanden drog på både en och två gånger.
Framåt 10-tiden kände vi oss nöjda och gick mot backstage-omklädningsrummet för att hämta våra jackor. Där stötte vi åter igen ihop med Lördag morgon och tog tillfället i akt att fråga dom om våran affärsidé. Dom tyckte att om det var någon gång vi skulle starta upp en verksamhet så var det nu. Men vi skulle inte skapa ett företag, utan tre stycken. Ett för varje person.
För att göra en lång historia kort så pratade vi med dom ganska länge, fick telefonnumret till Skatteverket och två nya kontakter i mediabranschen.



Gårdagen
Spenderades hos Johannes med hela kexboxgänget. Halo 3 är grymt kul när man kör 8 pers mot varrandra. Varje lag hade sitt eget rum där vi kokade ihop taktiker och skrek taskiga saker till motståndarna. Mitt lag hade egentligen aldrig någon taktik, vi bara skickade ut Jonne som lockbete och lät naturen ha sin gång. Värt att tillägga är att vi aldrig vann en enda match. Men vi hade som sagt jävligt kul!

Vid runt halv ett-tiden avbröt jag spelandet för att agera obetald svarttaxi till La scala-sällskapet.



Nu lägger jag ner dagens bloggande och trycker på publicera-knappen.
Vi sparar resten till någon annan gång!
Jag reserverar mig för kassa meningsuppbyggnader, dåliga styckindelningar och felstavningar.

PS. Kom att tänka på CG när jag såg den här videon.