En brittisk pojke...

När jag som bäst satt och skrev mitt CV under kvällen tyckte jag mig höra röster...
"-Äsch", tänkte jag. Det är väl teven ute i vardagsrummet eller något.

MEN, när föräldrarna (som f.ö satt ute vid teven) hade gått och lagt sig fortsatte rösterna tala till mig. Och på engelska dessutom.
Då kom jag på vad det var. Det var Xboxet som stod och tuggade TDU (för er som inte vet vad det är, google it!) och rösterna kom från de två bakre högtalarna i surroundsystemet. Jag plockade upp mitt headset och bad målbrottsspolingarna att paya some respect för mitt skolarbete. En av dom svarade spydigt "No fucking way, you fucking wanker!". Jag tappade hakan. En brittisk pojke på säkert inte mer än 12 år, som jag aldrig någonsin träffat hade just förolämpat mig bara för att jag bad honom dämpa sig lite.

Är det inte engelsmän som alltid ska vara så trevliga och artiga?!

I alla fall, jag utmanade snorungen på ett race. Om jag vann skulle han hålla käften, alternativ åka iväg från mitt område (då bryts kommunikationen mellan våra headset).
Självsäker som jag var rullade jag upp jämsides med hans lilla fjuttiga motorcykel, varvade upp motorn på min Mercedes och räknade ner från 3 på hans modersmål...

Jag tar ledningen direkt, kollar i backspegeln och ser att ungjäveln bara står och burnar (bränner däck). WTF?! -tänker jag.
Då hände det. Eftersom jag tittade i backspegeln missade jag den i jämförelse mot mig gigantiska skolbussen.
Frontalkrocken är ett faktum.
Bussen flyger all världens väg och min fina Merca slängs ner i diket.

Vad tror ni händer då? VAD TROR NI HÄNDER DÅ?!
Jo, ungen kör om mig, på BAKHJULET, skrattandes och skriker något om att jag är en jävla n00b som inte kan köra bil.

Det är bara att inse. Jag blev ägd. Av en 12-åring.

Fan.