Klockan är 9:40. Hjärtat slår hårdare och fortare än någonsin.
Jag hoppar upp på min cykel och börjar färden mot Vägverket. Under resans gång flyger tankarna genom mitt huvud. "Kommer jag klara det? Tänk om jag får en sur eximinator och en svår rutt? Volvon kanske är jättesvår att köra? Hur snart kan jag få en ny körtid?"
Hursomhelst, jag kommer äntligen fram till Vägverket. Tar en snabb titt på bilarna som står parkerade utanför. 3st Volvo V50 och en utav körskolans Corollor.
Ställer cykeln i cykelstället, går fram till trappan som leder in till Vägverkets väntesal. Jag tar ett djupt andetag och trycker ner handtaget. Till min lättnad är det bara en kille till där inne, och han verkar ännu mer nervös än vad jag är. Hans fötter går som trumpinnar mot golvet och han tittar förskräckt upp mot mig, nickar lite med huvudet och fortsätter sedan med trummandet.
Efter mindre än 5 minuter hör jag en mansröst ropa "Gustafsson!". Jag flyger upp ur stolen och skyndar mig fram till utroparen (som f.ö hette Michael, tror jag). Vi skakar hand och han säger lite skämtsamt "Nervös?".
Vi går ut på till alla parkerade bilar och sätter kurs mot en silverfärgad V50 (dom andra två var grå). Under våran korta tripp till bilen frågar han om jag någonsin kört en V50, till svar fick han "Nej, jag kör Saab.".
Vi sätter oss i bilen och mannen som jag tror hette Michael stoppade in den otroligt spacade nyckeln i tändningen. Han ber om mitt legg och min signatur på ett litet papper. Sedan visar han vart alla knappar och grejer sitter (det tackar vi för) och ber mig göra en invändig kontroll. "Säg bara till när du är färdig så åker vi" sa han glatt. Jag sätter genast igång att rabla Pernillas ramsa i huvudet. Hur var det nu? Blåsa, spruta, tuta? Men när jag ska sätta på värmen i framrutan stöter jag på mitt första problem. Lampan tänds inte!
Jag trycker desperat på knappen säkert 5-6 gånger. Michael fnissar lite och tipsar mig om att motorn måste vara igång först. Så jag vrider om nyckeln och ett svagt surr hörs från motorrummet. Nu fungerar knappen och jag går vidare i min kontroll.
Parkeringsbromsen, check. Färdbroms, check (innan bromsarna hade jag kollat fläktar, spolare, värme, stol, speglar och bälte).
Nu får jag hjärnsläpp. Det är något jag har missat. Men jag kommer inte på vad!
Jag säger detta till Michael som tycker att vi ska köra igång. Tydligen hade jag visst fått med allt. Trodde jag (nu efteråt kom jag på att jag glömde pumpa färdbromsen innan jag startade motorn), och tydligen Michael också.
Nu bär det av! Han ber mig först att köra till sjukhuset och tipsar mig om närmsta vägen. Jag tar emot rådet och kör den vägen. Färden går genom stan och vi pratar nästan oavbrutet. Helskön kille som verkligen gillade sitt jobb och att umgås med människor. Helt plötsligt blir det dags att svänga in till sjukhuset. Kollar speglarna, döda vinkeln och blinkar. Väl inne på parkeringen ber han mig välja vilken parkeringsplats som helst, där jag bara kan köra in och ställa mig.
Självklart är parkeringen smockfull och jag hittar bara en liten plats mellan två bilar. Jag blir tvungen att backa in. Jag säger till Michael att jag väljer den platsen. Men precis när jag ska börja backa in så ber han mig åka upp till en lite mer avskild plats av parkeringen, där inte så många parkerar. Det är bara till att lyda, tänkte jag.
Mycket riktigt, på den lite mer avskilda platsen finns det gott om lediga rutor. Så jag bara svänger in på en. Väl inne på platsen känner jag att bilen står något snett och frågar om jag får ta platsen framför istället, så jag kan räta upp bilen lite. "Helt okej, det är du som kör. Säg bara till när du känner dig nöjd."
Så jag kör fram till den andra platsen och säger att jag är nöjd.
Då bär det av mot nya mål. Han ber mig nu köra in på e22an, mot Kalmar.
Sagt och gjort. Men efter kanske 1-2km så kommer vi till ett vägbygge och 110-vägen blir istället en 30-väg. Och jag missar nästan min avfart mot Storskogen. Michael säger "Ey! Här ska vi in!". Efter detta följer en trevlig åktur i skogen, fortfarande med mycket prat.
Efter skogen blir det e22an till norra infarten till o-hamn. Förbi Norrtorn, ner mot Norra skolan och till höger vid rödljusen. Nästa vänster.
"In mot stan?", frågar jag.
"Japp, du ska få köra tillbaks till Vägverket. Ta vilken väg du vill!", svarar han.
Väl tillbaks vid Vägverket hittar vi ingen parkering bland dom andra bilarna, utan jag får sätta bilen precis framför dörren. Grejen är bara att jag ställer mig ca 50-60cm för långt bak. Så Michael bad mig köra fram, så jag gled fram en liten bit. Han bad mig köra lite längre fram, och lite till, och lite till och till sist lite till. Kändes grymt pinsamt.
Jag lägger i friläget och stänger av motorn.
"Jaha du Albin Gustafsson... *djupt andetag* du har fixat körkortet. Gratulerar!"
